Problem, utmaningar och gränslös styrka

Vår vita jeep kör förbi en grupp barn i luggslitna kläder. Vi vinkar, de ler stort och vinkar tillbaka. Ugandiska barn sprider verkligen glädje i själen. I stekhet middagssol skumpar vi fram på en väg aningen smalare än bilen. Grenar skrapar mot sidorna när vi svänger in framför ett prydligt hus med glänsande nytt plåttak.

Jag ska intervjua ägaren till gården, Margeret Kirabo, eftersom hon bevattnar sina grödor. Vatten är kanske den allra största utmaningen för en bonde i Uganda. Under regnperioderna finns det för mycket. Kraftiga men kortvariga regn spolar bort jorden och näringen. Sen kommer torkan. Mellan december och mars regnar det praktiskt taget ingenting. De vanliga källorna torkar ut. Människor tvingas gå längre och längre för att hämta vatten, upp till en mil enkel väg. Det är fyra meter till kranen i mitt kök.

Utan vatten dör boskapen. Utan vatten växer ingenting och man äter kanske bara en gång per dag. Många vittnar också om att klimatförändringar förstärker trenderna och gör regnen mer nyckfulla.

Min uppgift är att konstruera ett bevattningssystem som kan bevara vattnet från regnperioden så att bönderna kan använda detta under torkan. Detta system ska till stor del kunna bekostas av jordbrukarna själva och min handledare väntar sig något slags mirakel. För det behövs ett mirakel.

Jag och Margeret vandrar runt bland hennes tomatplantor och hon svarar tålmodigt på mina frågor som ibland sträcker sig långt innanför hennes privata sfär. Hur mycket vatten använder du när du tvättar? När planterade du tomaterna? Regnade det då? Hur mycket tjänar du varje säsong på tomaterna? Min odyssé i underligt beteende fortsätter genom att jag klättrar upp på vattentanken bredvid huset. Grannskapets barn tittar nyfiket på vitingen som luktar på vattnet, mäter nivån och antecknar i ett block.

Uppe på tank

Margeret berättar att hennes man hämtar vatten till tomaterna. 400 liter per dag. På cykel transporterar han 80 liter åt gången, 2 kilometer enkel väg. Längs vägarna i Uganda rör sig lämmeltåg av barn och vuxna som bär vatten. I gula dunkar, ursprungligen avsedda för matolja. På cyklar, balanserades på huvudet eller i personbilar. Tioåriga pojkar trycker cyklar med 60 liter uppför en brant backe. Själva väger de max 35 kilo.

Viktigt vatten

Gång på gång möts jag av denna övermänskliga styrka som många ugandier tycks inneha. Jag upplever dock inte att denna styrka är född ur desperation. Margeret hade inte behövt vattna sina tomater. Hon hade, som sina grannar kunnat vänta med att plantera tills regnperioden börjar. Men genom att plantera ett par veckor tidigare så kan hon också skörda tidigare och få ett mycket bättre pris då utbudet är litet.

Senare på kvällen dricker vi öl med vår handledare Victor. Victor är stor, mörk och en retorisk talare med mullrande stämma. Han kommer från de norra delarna av Uganda som under årtionden härjades av ett brutalt inbördeskrig. Lite trevande börjar Victor berätta sin livshistoria. En historia som är lika otrolig som den är hemsk, lika inspirerande som avskräckande. En historia om styrka som jag inte trodde existerade. Några tårar rinner ner för mina kinder och jag är glad över att de döljs väl av Afrikas täta mörker från ihållande strömavbrott.

De förslag till bevattningssystem som jag tar fram kommer inte bli några mirakel. Men det gör inte så mycket för ugandierna är själva mirakel i sina egna liv. Jag tror på det här landets framgång trots klimatförändringar och vattenbrist, trots gigantisk korruption och en högst odemokratisk demokrati, trots inbördeskrig som knappt har hunnit svalna. Jag tror på det här landets framgång eftersom ugandiernas styrka och målmedvetenhet är nästintill gränslös.

Annonser