Från punkt A till punkt B

I hundra kilometer i timmer dundrar vi fram på en roströd väg av hårt packad jord.
Tidigare störtregn har grävt djupa kanaler och gropar som chauffören undviker efter
bästa förmåga. Ut i vägrenen, ena hjulet farligt slirandes i det lösa gruset, upp på vägen
igen för att inte krocka med en cykelförsäljares breda ekipage. Följt av en
tvärnit
framför en envis kalv som inte följer den oskrivna afrikanska regeln: 

”störst går först”.

Jag är på väg från Ssese Islands tillbaka till Masaka. Tillsammans med sju andra sitter jag inklämd
i
en liten Toyota som måste knuffas igång varje gång motorn stängs av. Föraren kör som en biltjuv.
Vi har lämnat den lilla orten Kalangala alldeles för sent och ska med den sista färjan för dagen.
Det tog lång tid att fylla bilen idag och eftersom varje extra passagerare betyder extra pengar ger
sig
chauffören inte förrän vi sitter två i varje säte.

Att transportera sig i Uganda är ett äventyr. Bakpå en boda-boda (lätt motorcykel) med håret
fladdrandes och ögon som tåras i fartvinden eller i en överlastad bil vars fjädring slår i botten
varje gång ett farthinder ignoreras. Den gemensamma nämnaren är hög hastighet och vårdslösa
omkörningar. Jag förundras dock alltid över hur man kommer fram trots att ingenting fungerar.
Ett havererat bilbatteri, en tom bensintank, lynniga bromsar som med jämna mellanrum låser
hjulen. En svensk chaufför hade gett upp för mycket mindre.

Vi hinner precis fram till färjan och genomgår en säkerhetskontroll. En vakt sveper med en
metalldetektor längs min kropp och väska. Bilens underrede inspekteras med en hjulförsedd spegel.
Kontrollen är mest för syns skull och metalldetektorn ger inte utslag för kniven jag har i väskan.
Bilens underrede får också godkänt, men bagaget lämnas ogenomsökt. Med på färjan finns ett par 
boda-bodas. En transporter ett par madrasser, en annan en spis, en boda har en träbur fylld med
hönor bakpå, ett tiotal flak med ägg utgör en fjärde bodas last.

Den kollektiva transportsektorn är minimal i Uganda. Privata initiativ fraktar därför människor
och gods över landet. Eftersom det finns ekonomiska incitament att ta så mycket last som möjligt
är samtliga ekipage överbelamrade. Dock så finns det trafikregler även i Uganda och många
trafikpoliser i mjölkvita uniformer. Ett par kilometer efter att vi lämnat färjan är vi åter uppe i en
hisnande hastighet. Chauffören frågar passagerarna om någon kan betala i förskott för resan.
Någon sträcker fram 10000 Shilling. Chauffören bromsar in, vid vägrenen väntar tre uniformsklädda
trafikpoliser. Vi bryter nog mot otaliga trafikregler. Chauffören lägger en sedel i handen och stiger
rutinmässigt ur bilen, växlar ett par ord och handslag med konstaplarna. Sen fortsätter färden…

Annonser